Till min underbara vän.
Jag förundras ofta över hur människan fungerar. Vår förmåga att glömma och lägga saker bakom oss. Det är en otrolig förmåga som det ibland känns som att vi glömmer att vi har. Man kan stanna upp i livet och nästan alltid komma på minst ett problem som gnager en. Ibland är det stort, ibland lite mindre. Men alltid finns det något. Ibland är det så stort att det tar nästan all tankekraft i anspråk. Det är helt enkelt så stort att det gör en till en ledsen människa. En ledsen människa har mycket lättare än en glad, att minnas sådant som varit ledsamt. För dåliga tankar föder tåliga tankar. Dessutom väljer vi inte de motgångar som ska möta oss i livet. Ibland kommer de drällande på hög. Betänk då, käre vän, dina tidigare motgångar. Hur förhåller du dig till dem nu? När du tänker tillbaka? Kan det faktiskt vara så att de har, såhär i efterhand, blivit lite suddiga i kanten? Det som var så mörkt då, har plötsligt blivit säkert tre nyanser ljusare. Kan du kanske till och med nicka och säga, ja, det där gjorde mig till en starkare människa?
Det går säkert att återminnas känslan du fick, när du mådde så där dåligt. Men du vet också, när du nu tvingats leva vidare, att känslan gick över. Nu är det där problemet som tog all din tid i anspråk bara en notis i marginalen. Ingenting som dansar runt i texten av ditt liv. Visst poppar det upp ibland och gör sig påmint, kanske särskilt nu när du åter känner tyngden av andra problem. Men det hamnade ändå där tillslut, i marginalen. Och det måste du alltid minnas. Allting som är idag kommer imorgon att bli igår. Och gårdagen känns ju knappast lika aktuell som den dag som är idag. Det är lätt att tänka bakåt, för det är där minnen finns. Men minnen kan man inte ändra på, bara lära sig av. Fokusera på det som kommer. Och se till att det som kommer blir det som du vill uppleva. Du kan inte leva någon annans liv. Du kan inte leva för att göra någon annan glad. Vem ska då göra dig glad? Det är ditt eget ansvar. Och ingen människa blir hjälpt av någon som offrar på bekostnad av sig själv. Bunden kärlek kan inte kännas som kärlek. Det är väl också därför han inte förstår att du faktiskt älskar. Han kan inte släppa dig fri när det är du själv som håller dig fast. Öppna ögonen kära du. Det är dags för dig att testa dina vingar.
Parken – Vartenda Tåg <- Låt det inte bli sådär
Jag älskar dig.
Det går säkert att återminnas känslan du fick, när du mådde så där dåligt. Men du vet också, när du nu tvingats leva vidare, att känslan gick över. Nu är det där problemet som tog all din tid i anspråk bara en notis i marginalen. Ingenting som dansar runt i texten av ditt liv. Visst poppar det upp ibland och gör sig påmint, kanske särskilt nu när du åter känner tyngden av andra problem. Men det hamnade ändå där tillslut, i marginalen. Och det måste du alltid minnas. Allting som är idag kommer imorgon att bli igår. Och gårdagen känns ju knappast lika aktuell som den dag som är idag. Det är lätt att tänka bakåt, för det är där minnen finns. Men minnen kan man inte ändra på, bara lära sig av. Fokusera på det som kommer. Och se till att det som kommer blir det som du vill uppleva. Du kan inte leva någon annans liv. Du kan inte leva för att göra någon annan glad. Vem ska då göra dig glad? Det är ditt eget ansvar. Och ingen människa blir hjälpt av någon som offrar på bekostnad av sig själv. Bunden kärlek kan inte kännas som kärlek. Det är väl också därför han inte förstår att du faktiskt älskar. Han kan inte släppa dig fri när det är du själv som håller dig fast. Öppna ögonen kära du. Det är dags för dig att testa dina vingar.
Parken – Vartenda Tåg <- Låt det inte bli sådär
Jag älskar dig.
Kommentarer
Trackback
